skan från sitt sköte, men det skall mot slutet omtalas, hur han uttalade sig om den kristna religionens ursprungliga dokument. Ett annat yttrande visar klart och tydligt, hur väl han kände sitt eget väsens universella hemlighet. “Jag för min del kan med mitt väsens mångfaldiga riktningar inte ha nog af ett tänkesätt; som diktare och konstnär är jag polyteist, panteist däremot som naturforskare, det ena lika afgjordt som det andra; behöfver jag en Gud för min personlighet som sedlig människa, så är det nog sörjdt därför också. De himmelska och jordiska tingen äro ett så vidsträckt rike, att blott alla väsens organ tillsamman kunna fatta det.“ De orden må hvar och en studera, som nalkas Goethe med den fördomsfulla uppfattningen att i honom finna antingen en kristen eller en muhammedan. Det finnes en fromhet inför lifvets höga makter, som ej låter binda sig af någon formel. Den fromheten är religionens sanna väsen och både Goethe och Schiller ägde den. Schiller har gifvit nyckeln till sitt lif i orden
Und setzet ihr nicht das Leben ein
Nie wird euch das Leben gewonnen sein
och mot sitt lifs afton skref Goethe en liknande rad, kanske inspirerad just af sin sångarbroders tappra företeelse :
Ich musste mein Leben aufgeben, um zu sein.
Det promethevska öfvermodet hade snart nog fördjupat sig i en känsla af vördnad för de höga gudarna, hvilken framträder i flera af Goethes yppersta dikter, som i “Grenzen der Menschheit“ (1781)
