38
i paradiset. Tidens längtan till underlandet var i hög grad ett uttryck för kärleken till antiken, som här ännu lefde i minnesmärken och steg en till mötes ur jorden själf. Denna dragning mot antiken får under 1700-talets andra hälft en förnyad stegring, men medan man förut sett antiken genom romanska ögon, ställa sig nu germanerna i spetsen för den nya klassicism. Det är först och främst Winckelmann, konsthistoriens grundläggare, och författaren af “Geschichte der Kunst des Alterthums" (1764), som här är af den allra största betydelse. Den bildande konsten slog snart in på en målmedveten efterbildning af antikens konst.
Så småningom hade hos Goethe en fullständig omvandling af de konstnärliga idealen ägt rum. Redan barnets önskan var att studera de klassiska språken, som under denna tid hade en af sina yppersta representanter i den tyska lärdomsvärlden. Med Winckelmanns läror blef han förtrogen i Leipzig, och kort efter svärmeriet för gotiken och Dürer begynte beundran för den antika skulpturens afbildningar. Efter Sturm och Drangs revolt sökte ju Goethe att ombilda sin människa. Det var harmoni han sträfvade efter och den sträfvan kom omärkligt tidens känsla för antiken att växa i hans inre, och ju mindre tillfredsställande den dagliga omgifningen blef, desto starkare kände Goethe det osynliga bandet som förenade honom med den svunna kulturepoken. Strassburger-Münstern sjunker ner i jorden och det antika templet träder i dess ställe.
Denna synnerligen betydelsefulla omdaning är en frukt af historiens invärkan på personligheten. En stor personlighet kan ej lefva blott med larmet på
