gator och torg i sina öron, utan vandrar tillbaka efter århundradenas röda tråd, tills han finner det ideal af ett folk och en kultur hans fantasi drömt om. Denna historiska fantasi, omspännande hela den kända tiderymden, befruktar hans väsen, som i sin universella storhet åter invärkar på samtiden och eftervärlden. Det var lättare för Goethe som tysk att finna sitt drömland i Hellas, då den tyska kulturens traditioner från och med 1500-talet våldsamt afbrutits och bandet därför ej var helt och hållet organiskt.
Nu ville han först med egna sinnen njuta af allt det som ännu lefde af antik kultur och italiensk högrenässans, hvilken närmast öfverensstämmer med det klassiska stilidealet. Han ville först lefva, sedan dikta. Och som en skolgosse på ferier jublade han åt allt det nya och sköna. Venedig var som en dröm. Resan gick ända till Sicilien, men vistelseorten framför alla andra blef Rom, där han tillbragte många månader utan att kunna slita sig lös. Geheimrådets värdighet föll af honom i hast och han lefde med artister och poeter som en yngling. Det var hans andra vår. Hela det sinnliga och naivt glada italienska lifvet gaf honom åter hälsa och ljust mod.
Älsklingen bland alla konstnärer var och blef Rafael. Det var själens ro i porträtten och den antika harmonien i väggmålningarnas komposition, som öfverensstämde med Goethes nya konstideal. Däremot blir man förvånad vid att läsa det korta omdömet om Tizian’s “Marias himmelsfärd“ i hans italienska resejournal. Stum af beundran stannade han inför Palladios mästervärk, hvilka beteckna en sådan medveten och stark efter-
