44
nyväckta känslolifvet under Italiens himmel. Det är kanske under inflytande af Söderns värme som Goethe först tog en ung flicka i sitt hus, Christiane Vulpius. Den vackra och glada flickan var som en erinran om det fria lifvet i Italien, och Goethe försmådde ända in i det längsta att låta kyrkan binda något band kring sin frihet. Christiane hade ingen annan bildning än hjärtats och kunde aldrig lära sig skrifva sitt språk korrekt. Men hon kunde älska och hon kunde bereda den ensamme mannen ett hem. Ofver hufvud har Goethes förhållande till henne länge nog förvrängts, tills de för en tid sedan tillgängliga dokumenten kasta ett annat ljus häröfver. Christiane är hvilan och värmen för Goethe. Under dessa år är han tämligen isolerad i Weimar, och den unga flickans vistelse i hans hem föranledde ytterligare slitningar med de skandalhungriga kretsarna i den lilla staden. Öfver trehundra bref från Goethe till henne ha kommit i dagen och ett flertal synes ha förintats. Det är inte lidelse, men värklig värme, som tala ur dessa epistlar.
“Älska mig, liksom jag som slutet på allting inte kan se något bättre än att älska dig och lefva med dig.“
Det är möjligt att hennes bild finnes i de romerska elegierna, men i öfrigt besjunger han henne ofta, som i de Venetianska epigrammen. En son nådde vuxen ålder, men liksom alla söner till de största snillen gick han under. Christiane skänkte Goethe så länge hon lefde — det blef 28 år — hemmets trygga poesi, men hon kunde inte gifva Goethe inspirationen till en fortsatt diktning, och därför äro åren efter den italienska
