resan på det hela taget ej särdeles gifvande. Goethes försök att omdikta den franska revolutionen — som upprörde aristokraten — i en rad skådespel misslyckades samt och synnerligen, och äfven den lyriska ådern torkade snart in, ett säkert varsel om bristande inspiration.
Men en liten skrift tillhör dessa år, den väl yppersta af Goethes vetenskapliga värk, “Versuch, die Metamorphose der Pflanzen zu erklären“ (1790). Goethe har här visat sig som en af alla tiders mest geniala naturvetenskapsmän, men typiskt för Wagneranden hos alla tidens fackmän är att först på 1820-talet började man förstå skriftens ofantliga bärvidd. Specialisten tål intet ingrepp på sitt heliga område och förstår aldrig att ett vetenskapligt arbete utan någon förbindelse med lifvet är att bygga ett Babels torn. För Goethe var naturen konst och konsten natur och därför ägnade han båda områden samma allomfattande kärlek. I denna skrift visar Goethe hur växtens alla sidoorgan (blomblad, ståndare, pistiller etc.) äro omdanade (metamorphoserade) blad eller att samtliga dessa organ gå tillbaka till ett grundorgan, som kallas blad. Ej heller detta ansåg han vara det ursprungliga, då det tydligt framgår att han redan anade det organ vi kalla cell. I hela sin lysande universalitet visar sig Goethes snille vid tillämpningen på lifvet af denna upptäckt, som ensam kunnat fylla en vetenskapsmans lefnad. Den leder honom till intet mindre än att som den högsta vetenskapliga principen uppställa utvecklingens idé. Den uppstod i den allra skarpaste opposition mot den man som behärskade den botaniska forskningen. Lika häf-
