heter och motsatser, och Schiller hade dessutom sin tids geni för vänskapen, men var ej alls en sådan erotiker som Goethe. Äfven Schiller hade genom ett hänfördt studium af antiken — och af Kant — kommit fram till ett nytt skönhetsideal. Och båda ägde den faustiska lusten att stiga och växa ut öfver sig själf. Schiller säger:
Dann erst geniess’ ich meines Lebens recht.
Wenn ich mir’s jeden Tag aufs neu erbeute.
Och Goethe:
Nur der verdient sich Freiheit wie das Leben
Der täglich sie erobern muss.
Det är klart: de båda måste förstå hvarandra. Det är bara den skillnaden att Schiller också i sitt lif är en dramatiker, orolig som en flamma, med en af tusen motigheter undergräfd hälsa sträfvade han med allt större lidelse mot den ideala skönheten, som hvilade i rymden likt en oändlig bildning. Goethe var nu till hela sitt temperament den kontemplative lyrikern och jorden var hans rike. Vänskapen förband dem ända till Schillers död och var af en omätlig betydelse för dem och deras diktning. Goethe hade fått sin stora Anreger, som förstod hans hemligaste intentioner så som ingen annan. Det är Schiller som med all makt yrkar på afslutandet af Faust. Det är Schiller som tolkar den första stora frukten af deras vänskap: Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795—96.)
Ända från 1777 hade Goethe släpat det stoffet med sig. Ty liksom Faust är Wilhelm Meister i mycket en afbild af Goethe och själfva introduktionen är en lång berättelse om Goethes dockteater. Också
