50
införa sig under masken “wir“ och dra slöjan för det som inte roade honom att berätta. Men man måste besinna att romanen som värklig konstform ännu befann sig i sin barndom och att fordringarna på teknikens försvinnande i stoffet ej voro de samma som i dag.
Romanen har utöfvat ett storartadt inflytande på den tyska berättarkonsten. Den blef romantikens älsklingsbok och efterbildades gång på gång af den liksom den tyska litteraturens yppersta berättare samtliga följa i Wilhelm Meisters spår. Det var den vidlyftiga utvecklingen af hjältens öden och hela den lärorika tendensen, som tilltalade tyskens allvarliga och grundliga läggning. Själfva språket har blifvit typiskt. Det är inte längre Werthers lyriskt blixtrande språk. Liksom händelseutvecklingen har språket den episka bredden, men är klart och afrundadt i sin fylliga period bildning.
Snart härefter förenade sig de båda skalderna till en kamp mot allt det dumma och platta i tidens diktning. Det skedde genom de s. k. Xenierna, en följd epigrammatiska dikter. Värkan var tvifvelaktig, liksom alltid när skalder befatta sig med litterär polemik, men själfva företaget visar hur de båda kände sig som tidens yppersta. Goethe röjde i ett annat värk hur välgörande vänskapens värme var för hans diktning, då han 1797 utgaf sitt epos “Hermann und Dorothea“.
Det är det enklast tänkbara stoff: en ung man, hälften bonde, hälften borgare, son till värden på Gyllene Lejonet, förälskar sig i en ung bondflicka, som
