han får syn på i en skara utvandrare. Och sedan faderns motstånd besegrats med förenade krafter, hämtar han henne i den lilla byn och för henne under sina föräldrars tak. Det låter ju enfaldigt nog.
Men af denna landtliga idyll har Goethe gjort en stor dikt. Liksom i Iphigenie tjusar oss först diktens enhetliga stämning ända från scenen i värdshusets rum till mötet vid brunnen och vandringen i nattens tystnad till hemmet. I lika hög grad fängslas man dock af de olika människorna, från den knarriga fadern till den blyga, men stolta Dorothea. Hufvudgestalten är Hermann, en fullkomligt klassisk typ i sin en smula långsamma och rättframma natur, fylld af pietet mot föräldrarna, men ändå oförmögen att slå bort Dorotheas bild ur hågen. Det är Goethe som själf stått modell till den härligt sunda gestalten, en Goethe i bonddräkt. Det är möjligt att Dorotheas figur står i någon förbindelse med Lili Schönemann, som tack vare tidens krigiska nycker råkat ut för ett äfventyr. Det skulle i viss mån förklara den gripande värme hvarmed dikten är skrifven. När Goethe läste upp manuskriptet för Schiller, måste han häjda sig flera gånger, då rörelsen framkallade tårar. Men det synes äfven, som om allt det naiva och enkla hos Goethe här fått sin högsta poetiska gestaltning. Alla figurer med drag af Goethe äro ju i grund och botten naiva, men ingen har denna obesmittade sedliga renhet och normala sundhet som den reslige Hermann. Det är något af den bibliska enfalden öfver hela hans kärlek, det är ynglingen som gömt det bästa inom sig för att till sist låta det som en varm stråle stiga mot
