Hoppa till innehållet

Sida:Carl David Marcus Goethe 1907.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

ljuset. Det var därför Goethe grät. Det var det stora odödliga barnet hos honom som såg sin egen afbild.

Hela dikten betecknar höjdpunkten af Goethes täflan med den antika dikten. Gestalterna äro plastiska mästervärk, men liksom relieferna i Parthenon gå de upp i en enda harmoni med diktens stämning. Den världshistoriska bakgrunden vidgar dikten från en borgerlig idyll till det epos, som den modärna dikten öfver hufvud sträfvat efter att skrifva, sedan antikens kultur började befrukta den europeiska dikten. “Hermann och Dorothea“ betecknar således höjdpunkten af en hel poetisk riktning. Men det går aldrig i världen an att döpa Goethes och Schillers diktning från dessa år med samma namn som den romanska dikten under antikt inflytande, pseudoklassicism. Goethes ungdomsrevolt är ju riktad mot den gamla romanska klassicism och utvecklingen skulle ha gått i cirkel, om han nu stode på samma ståndpunkt som den romanska dikten. Det var genom ett förnyadt och fördjupadt studium af antiken, som den tyska diktningens två heroer nådde fram till sin germanska åskådning om antikens betydelse för modärn kultur. De gjorde sig då och då skyldiga till öfverdrifter i sin täflan, men deras största värk — det borgerliga eposet och Wallenstein-tragedin —äro uttryck för germanska diktartemperament, som sammansmält det antika med det modärna. Schillers praktfulla retorik är — Schillers och Goethes värs — är Goethes, men inte Bodeau’s och Voltaire’s. För öfrigt står hela den europeiska kulturen nu i en nyantik strömnings tecken.