konstnärliga ledning en stående teater någonsin kunnat berömma sig af. Här spelades Goethe, Schiller, Lessing, Voltaire, Terentius, Plautus, Calderon. Det är tydligt att Goethes sceniska sträfvan på det stora hela är den samma som sedan Wagners.
Det var nu den stora striden mellan Napoleon och Europa utspelades. Den kastade om alla för hållanden och sprängde sönder det gamla tyska kejsardömet. Goethe beundrade Napoleons titaniska hjälteskepnad. Det var viljans och handlingens geni. Han hade också läst sin bibel så som Faust.
Im Anfang war die That!
1808 ägde det märkliga sammanträffandet rum mellan de två stora männen. Napoleon förklarade då att han läst Werther sju gånger. Werther och Napoleon!
Goethe deltog ej i den mäktiga patriotiska strömningen, som ändtligen gick genom det tyska folket och varslade om en ny tysk stat. Tysklands största diktare hade intet ord att ge frihetens kämpar med på vägen. Hvad han egentligen innerst tänkte under alla dessa år kampen pågick vet ingen. Men man måste komma ihåg att Goethe var uppvuxen i ett Tyskland, som blott fanns till på papperet. Både han och Schiller misströstade om ett enhetligt tyskt folk och ville i stället med sitt humanistiska svärmeri för antiken skapa hela människor. Goethe kom aldrig fram till en åskådning om nödvändigheten af det tyska folkets inre enhet. Men redan nu började tidens yppersta män, som äfven deltogo i frihetsrörelsen, att se upp till diktarfursten och hans värk som till den mäktigaste kraft
