56
i den germanska kulturen, och särskildt de romantiska kretsarna i Berlin, där geniala kvinnor förde spiran, bidrogo att sprida kärleken till Goethe. Sålunda blir det konstnärliga en makt i ett folks nationella lif. Och det har gifvit anledning till att jämföra Goethe och Bismarck.
Efter Schillers död sökte Goethe fira hans minne i ett större värk, men det blef i stället den härliga dikten “Epilog zu Schillers Glocke“, ännu i dag det yppersta som sagts om den ädle diktar-filosofen. Från 1807 till 1809 var han sysselsatt med en ny roman, den bekanta “Die Wahlverwandtschaften“. Här förbinder Goethe vetenskap och konst på ett egenartadt sätt. Liksom det finns en kemisk frändskap mellan vissa kroppar, oemotståndligt drifvande dem till en förening, så dragas människor till hvarandra af en inre kraft. Ämnet är i sin tillämpning nästan oroväckande modärnt. Ty det är kärleken mellan man och kvinna det gäller. Det äktenskap, som varat en längre tid mellan de två hufvudpersonerna, går under för den lidelse som vaknar i bådas bröst. Mannen kan icke behärska sig, men hustrun lyckas med uppbjudande af sina yttersta krafter, ehuru den andres bild städse sväfvar inför henne. Uppfostran, viljestyrka, civilisationens fordringar tjäna till intet mot den elementära naturkraften som drifver sina offer till undergång. Redan detta mystiska samband mellan natur och kultur tyda på en romantisk påvärkan liksom en hel del andra underbara drag hos figurerna. Själfva tragiken har ödesdramats bjudande gestaltning och händelsestegringen är af dramatisk karaktär och inre nödvändig-
