het.[1] Det utesluter naturligtvis den romantiska romanens
formlöshet. Det äfventyrliga och kringirrande, som ännu
fanns hos Wilhelm Meister, har här gifvit rum för ett fast
sceneri och en uteslutande inre utveckling, men
samtidigt har värket också förlorat det fantasiens skimmer
som låg öfver den första romanen, mera personligt
skrifven än den ovanligt objektiva berättelsen om kärlekens
tragik. Ty bokens idé är i grund och botten ett
förhärligande af äktenskapet. Tidens lösa och oroliga
förhållanden hade omvandlat Zeus till en äktenskapets höga
beskyddare, ja han förkastade till och med hvarje
upplösning af denna samhällsinstitution. Men han måtte
ha kommit under fund med att denna förkunnelse ändå
var en smula egendomlig i hans mun, och hans rigorism
vek senare för en rent ideel åskådning om äktenskapets
oupplöslighet; han står härmed på samma ståndpunkt
som alla förnuftiga varelser i dag.
Wilhelm Meisters brådstörtade slut låter oss för moda att författarens afsikt var att fortsätta värket, hvilket också skedde af den åldrige diktaren. Men “Wilhelm Meisters Wanderjahre“ faller sönder i en en hel rad noveller och förråder tydligt en ålderdomlig stil och ålderdomens lust att berätta med bredd och omständlighet.
Ett stort vetenskapligt arbete “Geschichte der Farbenlehre“, som länge sysselsatt hans forskaranda
- ↑ Det finns tvä slags ödestragik: den ena är den yttre slumpen, den utgår från 1700-talets borgerliga drama och vidare till det s. k. “Schicksalsdrama“ (Z. Werner m. fl.); den andra är den inre nödvändigheten, den finns i det antika dramat och vidare hos Schiller och Grillparzer.