Det beräknas att han författat ungefär 10,000 bref, och mellan det första och sista brefvet man har i behåll ligger en tidrymd af 68 år. I sanning, gudarna stodo honom bi, då de ända i det sista läto honom lefva och arbeta med obrutna krafter. En hel följd af dessa bref äro knapphändiga och mera opersonliga svar. Den mest värdefulla och omfångsrika korrespondens förde han med Schiller. Den finnes utgifven i olika upplagor, men samtliga hans bref efterhand lämnade till Weimararkivet (testamenteradt af Goethes siste ättling, död 1885) intagas blott i den väldiga Weimarupplagan af hans värk, som ensam fyller ett helt bibliotek.
Under en resa i Rhentrakten hade han den lyckan att i trakten af fädernestaden ta in i ett hem, hvars själ var den unga fru Marianne von Willemer. Och nu hade diktaren råkat en kvinnogestalt som tycktes förena Lilis skönhet med Friederikes friska natur. Marianne var värkligen förtjusande med ett stort mörkt hår kring det runda ansiktet och ett par ögon strålande som stjärnor på en sydländsk himmel. De båda funno hvarandra och samvaron och skilsmässan ifrån henne inspirerade Goethe till en hel diktcykel, som legat och grott i hans fantasi. Det var “West-östlicher Diwan“. Den är ett led i romantikens eröfran af världslitteraturen, och betecknar en flykt från den omgifvande värkligheten till Orienten. Hafis, den orientaliska diktningens Goethe, hade tjusat den germanska skalden, och hela Orientens underbara förening af det naiva och mystiska drog honom till sig. Marianne blir cykelns Suleika, Goethe Hatem och mellan dessa flöda kärlekssångerna med en ungdomlig lidelse och en sinnlig frisk-
