60
het, som om Marianne varit den första kvinnan i Goethes lif. Själf bidrog hon med ett par sånger, af Goethe intagna i samlingen, där de i sin stora skönhet helt försvara sin plats. Dikterna äro genomväfda af dessa djupsinniga sentenser och skälmska förklädnader som Orientens visa barn älska. Goethe var ju själf en patriark, men med hjärtat ständigt öppet mot nya vårar. Cykeln är skrifven 1814 och 15, men utkom först 1819. En af hans allra sista dikter är sänd till Marianne.
Allt under det den åldrige mästaren sysslade med vetenskapliga artiklar, med bref, dagböcker och biografiska anteckningar, hade han ögonen öppna för det märkvärdiga i tidens litteratur, där nu romantiken härskade. Han följde med djupt intresse Byron, som han hyllade i sin Faust, han hade förbindelser med Carlyle, och han beundrade Manzoni. En audiens hos mästaren var den största ära som kunde vederfaras en ung skald. Från Danmark hade Oehlenschläger kommit, från Sverige anlände Atterbom, och Polens yppersta diktare, Adam Mickiewicz företog äfven en pilgrims färd till Weimar. Men ända in i det sista hämnar sig isoleringen i det tyska landet, då hans förbindelser med de tyska diktarna äro de svagaste. Under sina sista år hade han till medhjälpare J. P. Eckermann, som i sina berömda “Gespräche mit Goethe", tjänstgör som ett slags lefvande fonograf. Alla detaljer äro ej tillförlitliga, men som helhet är värket det yppersta dokument öfver Goethes sista år. Eckermann yrkade också enträget på fullbordandet af lifsvärket, och från 1825 till Goethes död var Faust åter medelpunkten för hans skaldiska arbete.
