68
kan man ej föreställa sig en germansk kultur, som icke vördar Goethes stora gärning.
Men kärast är han mig som ung, när ännu hela våren stiger och sjuder i hans fantasi. Jag ser honom högt uppe i det gotiska templet med bägaren lyft för att hälsa solen och den jublande unga blicken flygande ut i eröfrarlust rundt det härliga landet, som skymtar under hans fötter. Kajorna kretsa skrikande kring tornets fialer, men solen kastar sitt strålande flöde om hans gestalt. Du är vår, säga strålarna, du skall lefva i ögonblickets salighet, men ögonblicket skall bli till evighet.
Och när han kommer ner på marken, ringer det i hans öron. Det är klockorna, som långsamt sjunga i höjden, men i hans öron låter det som
Die Thräne quillt, die Erde hat mich wieder!
Han kastar sig på en häst, som för honom till Friederike i Sesenheim.
