enda bekännelse. Det som förklarar harmonien trots alla svåra kriser är det borgerligt sunda och andligt normala, som helt enkelt räddar honom undan olyckor. Det är inte det geniala vansinnet, det är den geniala sundheten som karaktäriserar Goethe och med honom Sofokles och Rafael. Det är hans öfvertygelse att hvarje duktig människa skall sträfva och värka här på jorden för att nå så långt hon förmår, som gör Goethe till uppfostrare. Ty
Willst du ins Unendliche schreiten
Geh nur im Endlichen nach allen Seiten.
Så hänger han samman med allt det värkliga och jordiska i det dagliga lifvet liksom han redan uttalade orden jordlukt och jordkänsla. Men ägde tillika den faustiska oändlighetslängtan som ingen annan. Så småningom smälte han samman det reala och ideala och blef den stora människan. Här strandade till och med Herder. Det har sagts att Goethes lif var hans största konstvärk.
Hans invärkan på samtid och eftervärld är omätlig. En hel del af hans diktvärk bildade skola. Men till följd af sin universella natur värkar han nu öfvervägande på hela personlighetens daning. Schiller, mera ensidig, efterbildas ännu i dag som dramatiker. Goethe efterbildas ej, man bildar sig efter honom. Hans inflytande är af det tysta och högtidliga slaget som går till botten af personligheten. Så är han en stormakt i kulturen, och liksom man inte kan tänka sig hans värksamma ande afbruten med döden, utan fortsättande sitt Faustlif på andra sidan i oafbruten stegring, så
