Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
185

sannolikt; ty man har för beredande af bättre belysning insatt ett mera än dubbelt bredare och högre fönster med spetsbågig betäckning. Att man ej på lika sätt utvidgat de små fönstren å norra sidomuren, kan deraf förklaras, att omgången ej tillåtit sänkning af bröstningarna. Dessutom ha de tre rundbågiga fönstren, hvilka tvifvelsutan funnits å vestra gafvelmuren, blifvit utbytta emot spetsbågiga, mera än dubbelt större. Utvidgningen af det mellersta af dessa fönster har ej allenast blifvit ökad genom bröstningens sänkning utan jemväl genom hela betäckningens uppdragning i gafvelröstet; en störande anordning, som klarligen visar, att denna förstoring tillkommit i den sednare medeltiden, då man ingalunda åtnöjde sig med den svaga belysning, hvilken erhölls genom den äldre medeltidens små fönster.

Långhusets östra tredjedel visar liksom koret intet spår af rundbågsstil. De rundstafviga sido- och hörnpilastrarne röja liksom dörr- och fönsteromfattningarne idel spetsbågsstil. Dock tyckes den nästsista hvalfafdelningen åt öster vara ursprunglig; ty fönstret i den södra och trappan i den norra sidomuren torde tillkommit vid kyrkans förlängning. Om den östligaste hvalfafdelningen noga jemföres med koret, så är hållningen i beggedera så lika, att de troligtvis tillkommit på samma tid. Det vill äfven synas, som alla de spetsbågiga fönstren i de öfriga hvalfafdelningarna blifvit insatta, när den östra och koret tillkommit.

Pelarne, hvilka ingalunda bilda snörräta rader, luta dels utåt, dels inåt. Dessa skefheter låta för en byggnadskunnig lätt förklara sig. Hvarest mellan- och sidoskeppens takhvalf äro i behåll, ha pelarne blifvit af det förras, som äro nära dubbelt bredare och vida