högre än de sednares, utåtspända. Ett alldeles motsatt förhållande har deremot uppstått, hvarest mellanskeppets takhvalf instörtat, men sidoskeppens qvarstå. Dylika företeelser äro ingalunda ovanliga och ha påtagligen helt naturliga orsaker. Alla pelarne visa sig vara samtidiga med hvarandra, men de stå deremot ganska illa tillsammans med pilastrarna. Om pelarne skulle rätt öfverensstämt med de tre vestligaste pilastrarna å södra liksom å norra sidomuren, så borde de haft rätvinkliga sidosprång och derå temligen grofva halfkolonner. På sådant sätt hade förenings- och skiljebågarne icke blifvit ensprångiga utan tvåsprångiga med grofva rundstafvar framtill. Nu hvila skiljebågarne på pilastrarnas inre språng. Således uppbära de yttre sprången och halfkolonnerne ingenting, och de framstå såsom dåraktiga prydnader. I bättre helgedomar från medeltiden ha inga så stora partier som dessa tillkommit utan bestämda ändamål. Dessutom bör enhvar inse, att, då sprången och halfkolonnerne å pilastrarna icke ha motsvarande å pelarna samt öfverensstämmande föreningsbågar, de ej allenast äro gagnlösa utan jemväl såsom sådana vanprydliga. Alltså måste det antagas, att pelarne, förenings- och skiljebågarne samt kapporna äro yngre än pilastrarne. De två östligaste pelarne äro till de sydöstra och nordöstra hörnen afskurna; man har nemligen velat göra de södra och norra samt östra sidorna hälften smalare för att någorlunda passa med de dithörande smala förenings- och skiljebågarna, liksom man velat åt vester låta desamma ha lika hållning som de öfriga. Här bör noga uppmärksammas, att de två vestligaste hvalfafdelningarne ha både å södra och norra sidomuren fullt halfrunda kantbågar,
