Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
224

en högspetsig hjelpbåge något bredare än triumfbågen derunder. En rundbågig glugg å hvarje sida har upplyst och vädrat långhusets vind. Detta gafvelröste motsvaras af fördjupningar i tornets östra sidomur. Deraf visar sig, att långhuset haft ett både bredt och högt kroppåstak. Således måste, såsom vi förut nämnt, långhuset af S. Klemens haft ett enda kroppåstak. Å koret af S. Drotten har ett vanligt kroppåstak slutit sig till långhusets östra gafvelröste, och utsprångets betäckning måste enligt vanlig anordning varit halfkonisk.

Hela kyrkan visar sig ha varit väl uppförd till alla omfattningar af huggen, men för öfrigt af tuktad kalksten. Takhvalfven ha bestått af kalkflisor. I tillbyggnaden å långhusets södra sida märkes till dörr- och fönsteromfattningar huggen, men för öfrigt idel tuktad kalksten och i takhvalfven blott kalkflisor. Hela tillbyggnaden, som troligtvis haft ett lågt luttak, röjer ett vårdslöst arbete.

Tornet har ovanligt väl bibehållit sig. Orsaken härtill är förmodligen den, att tornet nästan helt och hållet består af tuktad kalksten, hvadan snikenheten ej ansett det löna mödan företaga en lika kostsam som farlig nedbrytning. Deremot tyckas långhusets takhvalf ha blifvit nedstörtade för att åtkomma de qvaderstycken, som funnits i pelarna, af hvilka intet återstår. Man har äfven bortfört ej obetydliga delar af långhusets och korets omgifningsmurar och framförallt tillgripit de slipade skaften och murhörnen i dörromfattningarna. Nu växa buskar och gräs på ruinen, som belamras med hvarjehanda bråte och obetydliga småhus. Kyrkan, hvars torn, långhus, kor och utsprång äro