Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
265

Fredrik II en skrifvelse, hvari de tillkännagåfvo, att kyrkan, som var ganska skön och låg midt i staden, innehöll urverket, hvadan de begärde att utfå den summa, hvilken blifvit Otte Rud ådömd för hennes förbätt- ring. Jens Bilde, som då hade Gotland i förläning, inberättade till konungen, att kyrkan vari i tio eller elfva år öde, och att hon saknade fönster och altarskåp, och att takresningen var förruttnad. Han tillade, att i staden fanns en sockenkyrka, hvari invånarne hade mer än tillräckligt utrymme [1]. Till följd häraf förklarade konungen, att kyrkans iståndsättning skulle tills vidare uppskjutas [2].

Kyrkan måste enligt vanligheten haft på långhusets vestra ända en takryttare, hvilken inrymt det urverk, som 1500 omtalas. Redan 1683 var, såsom H. Spegel antecknat, klockan och urverket nedtagna, och tornspiran lutade till fall. Icke långt derefter blef en ny spira färdig, och deri uppsattes ett nytt urverk [3]. För upptimrande af denna spira blef mellanskeppets vestligaste hvalfafdelning på det råaste sätt tillmurad. Samma spira, som föga höjer sig öfver långhusets vestra gafvelröste, är till hela sin anordning vanskaplig eller spöklik. Det väcker i sanning förundran, att denna högst vanprydliga spira blifvit 1858 iståndsatt blott för inrymmande af ett urverk, hvilket väl kunde i den lilla staden undvaras, då ett sådant finnes i den närbelägna S. Maria stora torn.

Fråga uppstod 1731 om förbättring och

  1. Nye Danske Magazin, 3 R. III. B. S. 116, 117, 127, 128, 130.
  2. Kongl. bref d. 28 Juni 1560.
  3. Säve och Bergman, Gotland och Wisby i taflor, S. 14.