sedan stått under detsammas föreståndare. Okynne och egennytta ha likväl fått tillfälle att, då styrelsen föga bekymrat sig om dessa konstverk, fortsätta desammas förstörelse. Huru de högt uppsatte ringa aktade Wisby sköna byggnadsverk, inses deraf, att kongl. serafimerordensgillet uti bref den 12 november 1783 anbefallde, att Wisby öde kyrkor skulle försäljas. Helgeandskyrkan, hvilken offentligen utbjöds till försäljning, fick ingen köpare. Kanske det var derföre, som höga vederbörande redan 1785 förklarade, att de öde kyrkorna ej skulle försäljas. Enligt kongl. bref 1805 blef ett vite af 3 riksdaler 16 skillingar utsatt för åverkan på ruinerna. Detta vite, hvilket föga skyddade berörda konstverk, ökades 1834 till 25 riksdaler[1]. Sedan ha ruinerne, hvartill regeringen gjort anslag, småningom blifvit befriade från smutsiga in- och tillbyggnader och genom anställda rättegångar återtagna från enskilda personer, som ansett sig dertill vara egare.
Vi ha uti andra afhandlingar visat, att vid lutherska bekännelsens införande i Danmark likartade vandaliseringar der blifvit flerstädes föröfvade. Uti Köpenhamn, Roskild samt i Malmö och Ystad bedrefvos ej allenast fanatiska förstörelser af kyrkliga prydnader utan der begingos äfven blodiga våldsamheter och der jemnades flere helgedomar med jorden. I metropolitanstaden Lund, hvarest man i det längsta motstod den nya lärans påträngande fordringar, gick omsider förstöringen längre än annorstädes. Lund, hvarest räknades vida flere än och tvifvelsutan lika herrliga kyrkor och kloster som i Wisby, har deraf blott tvenne herrans
- ↑ G. M. de Berg, Berättelse om Wisby stads fornlemningar 1835.
