igenmurade till förekommande af lurendrägeri. Ej obetydliga murras ha 1822, 1846, 1849 och 1865 inträffat. Vid hvarje af dessa händelser har ett hängande torn å ringmuren störtat utåt och medtagit en ej obetydlig sträcka af densamma. Detta är helt naturligt, då ringmuren är till det yttre lodrät och till det inre utåtdragen, och tornen derpå bilda starka framsprång och ha fulla sidomurar utåt men inga inåt. De från grundvalarna uppdragna tornen kunna tvifvelsutan många århundraden qvarstå, såvida de icke nedrifvas; men sedan ringmuren blifvit allt mer och mer försvagad af vittring och många hängande torn fått stark utåtlutning, synas de i en ej aflägsen framtid försvinna.
Hela ringmuren och alla tornen, som äro uppförda af tuktad med några hörnstycken samt port- och gluggomfattningar af huggen kalksten i ganska godt kalkbruk, ha varit både ut- och invändigt fogstrukna. Af tegelsten märkas inga lemningar.
Denna befästning, hvilken tillkommit före begagnande af eldvapen och är temligen väl bibehållen, förtjenar största uppmärksamhet, helst ingen annan sådan numera finnes i Norden. Då författaren, som för ett årtionde tillbaka fick en klar sommarmorgon för första gången beskåda från Helgeandskyrkans höga ruin hela omkretsen af den väldiga ringmuren med dess talrika torn, har ännu i det lifligaste minne det utomordentliga intryck, han deraf erfor. Ju mera han tid efter annan undersökt och begrundat denna högst ovanliga befästning, dess högre uppskattar han densamma i konsthistoriskt afseende och framförallt i fråga om medeltidens krigsväsende.
Då ringmuren förtjenar i flere afseenden att på
