gjordes med uppförande af Lunds domkyrka, så torde det väl vara uppenbart, att nämnde författare gjort de gotländska helgedomarna alldeles för gamla. Gustafson borde också lätt funnit, att Stenkyrka omöjligen kunde 1032 vara byggd, enär Olof den helige först 1028 tvingat några Gotländingar att antaga christendomen. Icke nog härmed. Sistnämnde författare anser, att de äldste landskyrkorna äro mycket äldre än Strelow uppger, det vill säga, att de skulle tillkommit långt förr än några på Gotland blifvit omvända, och detta påstås på den grund, att deras byggnadssätt är tyngre och ofullkomligare. Vi ha icke på hela Gotland funnit en enda helgedom, som röjer någon sådan ofullkomlighet i anordning och utförande, att den rimligtvis kan vara äldre än slutet af elfte eller början af tolfte seklerna. För öfrigt förundrar det oss, att Gustafson icke känt den förteckning, enligt hvilken biskoparnas visitationer under medeltiden förrättades på Gotland och i hvilken de fleste landskyrkornas byggnadsår anföras. Denna förteckning kände likväl Wallin för mer än hundra år tillbaka, och i samma förteckning uppges Stenkyrka, hvars byggnadstid tanklöst hänföres till 1032, vara invigd den 17 Maj 1255. Den förra uppgiften är i högsta grad stridande emot hela kyrkans anordning, som tvärtom öfverensstämmer med förteckningens uppgift. Kortligen, om Gustafsons anteckningar ha, såsom vi ej betvifla, värde i afseende på Gotlands beskrifning, så synas de ha föga kultur- och intet konsthistoriskt värde.
E. Tunelds geografi öfver Sverige, åttonde upplagan och tredje bandets andra afdelning, sid. 1063—1120, innehåller Gotlands beskrifning, hvilken är liksom för rikets öfriga landskap redig och upplysande, men
