Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
307

syntes. Det är uppenbart, att eldvapen kommo småningom i bruk, så att blidor, bågar och kastspjut länge blefvo samtidigt begagnade. Omnämnda inventarium af 1509 visar, att ehuru stort förråd för eldvapen då fanns å Wisborg, der förvarades en gammal blida och många nya armborst. Ännu i Gustaf I:s tid använde Dalkarlarne pilar, hvadan sådana ända intill sednaste tid korsvis blifvit såsom hederstecken präglade å kopparmynt.

En ritning, hvarå drottning Christina tecknat sitt namn, har en påskrift, hvaraf inhemtas, att den blifvit 1651 uppgjord och att Wisborg skulle i enlighet dermed förbättras till styckevärn, grafvar och palissader [1]. Skada, att å ritningen ej finnes någon förklaring. Så mycket kan med säkerhet sägas, att denna plan ej kommit till verkställighet ; ty sednare ritningar visa, att Wisborg fått ända till dess förstöring behålla den anordning, hvilken detsamma 1646 hade.

En berättelse om Gotland har troligtvis blifvit 1652 afgifven, då arfprinsen Carl Gustaf fått detsamma i förläning. Ehuruväl det lilla, som i denna berättelse anföres om Wisborg, ingalunda är nöjaktigt, så bör det hufvudsakliga deraf här icke förbigås. Wisborg, hvilket hade tjocka murar och bastioner, var temligen väl försedt med metall- och jernstycken samt andra krigsförnödenheter. Men dervarande rum och logementer voro ganska dåliga, och så oordentligt byggda, att de svårligen kunde utan att nedrifva tak och mellanmurar iståndsättas. Åt sjösidan fanns i undervåningen en stor

  1. I Kongl. krigskollegii arkiv.
20*