Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
328

här ingalunda bör förbises. I flere franska katedraler och i några stora klosterkyrkor ha såkallade labyrinter blifvit å golfven inlagda. Dessa labyrinter, hvilka äro dels runda, dels åttkantiga, sällan fyrkantiga, bestå af ljusa och mörka golfstenar, som bilda irrgångar och skilnader deremellan. Man finner i hvarje labyrint liksom i en Trojeborg irrgångar, hvilka framföra till och återföra från midten, så att in- och utgången är densamme. Desse irrgångar äro med synnerlig omsorg beräknade, så att desamme åt alla håll äro lika många, nemligen tio till tolf. Ehuru korsformen utgör hufvudidéen i alla, så finnes dock en och annan afvikelse, hvarmed den ene kostnären skiljt sig från den andre. Detta framstår mest å labyrinten uti katedralen i Reims. Denne labyrint utgöres af en åttkant, hvilken å fyra motsatta sidor har små framspringande åttkanter. Anordningen af en labyrint uti katedralen i S. Omer är fyrkantig, till följd hvaraf den fått högst egna irrgångar med räta vinklar.

Man har uppgifvit, att dessa labyrinter tillkommit för att aflösa personer, som förbundit sig till, men blifvit förhindrade från vallfarter till Jerusalem. Dessa personer borde, såsom det påstås, under bestända böner in- och utkrypa genom alla irrgångarna[1]. Denna uppgift, hvilken tyckes vid första påseende vara ganska antaglig, måste vid närmare eftersinnande bli mer än tvifvelaktig. Vid samma uppgift bör först anmärkas, att, ehuru vi hysa synnerlig aktning för den åberopade forskaren, vi icke kunna derpå förlita oss, förrän säkra vittnesbörd för en sådan användning af labyrinter

  1. H. Otte, Archäologisches Wörterbuch, Leipzig, 1857, S. 70.