beskrifva byggnader är för en konstkännare i högsta grad otillfredsställande; ty denne önskar en redig framställning af det hela och derjemte af dess mera framstående delar för att deraf få en klar åskådning. Således måste för meddelande af en tydlig och lättfattlig beskrifning af en byggnad en systematisk ordning iakttagas, och om många likartade konstverk framställas, så måste för undvikande af oreda misstag och otydlighet en likadan ordning följas. Sålunda måste lika förhållanden med lika ordalag åskådliggöras; ty genom omvexlande framställningssätt kunna likadana saker lätt betraktas såsom olikartade. Att likväl en konsthistoria blir på dylikt sätt, såsom det heter, onjutbar för en föga kunnig, ligger i sakens natur; men den blir likväl för enhvar, som vetenskapligt studerat byggnadskonsten, vida läsbarare. Jag inser emellertid ganska väl, att de allrafleste skola finna detta framställningssätt mer än tråkigt, men enär jag blott skrifvit för dem, som vetenskapligt studerat eller vilja studera byggnadskonsten, så hoppas jag att bli derefter bedömd.
För rättfärdigande af en sådan föresats skall jag i största korthet visa, att byggnadskonsten är en vidsträckt vetenskap och att således ingen, som icke grundligen studerat densamma, kan rätt fatta ännu mindre rätt bedöma, hvad derom skrifves. Arkitekturen har långt före vår tidräkning varit en vetenskap, hvilken ej allenast fordrat ett grundligt studium utan jemväl mångårig praktik. Vitruvius, som varit en af sin tids lärdaste män och stått i synnerlig gunst hos Julius Caesar och sedan hos kejsar Augustus, har under beggedera vunnit stor ryktbarhet såsom byggmästare. Han har på äldre dagar sammanskrifvit ett lika utförligt
