Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
32

östra sidan hög och bergig. Från Klintehamn sträcker sig en mycket bred dalgång, som utgrenar sig åt Gothem och Slitehamn, således från sydvest till nordost snedt öfver ön. Denna ansenliga dalgång är den bördigaste trakt på hela landet.

Det visar sig på det solklaraste, att Gotland, som börjat, vi vilja ej säga för flere tusen utan troligtvis för några millioner år sedan, bilda sig på hafsbotten, icke genom en naturrevolution uppskjutit, utan genom ett långsamt och regelbundet uppstigande höjt sig öfver hafsytan. Detta förhållande inses deraf, att nämnda ö har vågrätta stundom lindrigt vågformiga hvarf, då merendels sedimentära formationer genom vulkaniska uppsprängningar förete mer eller mindre lutande stundom lodrätta lager. Både sand- och kalkstenen visa merendels vågräta och ej sällan lodräta sprickor. Till följd häraf ha tvärbranter på många ställen tillkommit genom nedstörtade klippstycken, som blifvit af hafvets brytningar dels sönderbråkade dels söndermalna. Flerestädes ses å de branta stränderna mycket tydliga strandsättningar öfver hvarandra, hvilka under tidernas lopp blifvit bildade af hafvets brytningar. Såväl å lägre som högre trakter förefinnes en myckenhet af finslipad kalkstensklapper.

Sandstenen är fin och hvitgrå och ligger i 0. 2 till 2. 0 och äfven tjockare hvarf. Mellan sandstenens lager finnas från 0. 5 till 1. 5 tjocka hvarf af lera. Om sandstenen någon tid utsättes för luftens åverkan, innan den användes i murverk, så motstår största delen deraf ganska länge vittring. Tunna skifvor af sandsten begagnas ej sällan såsom takskiffer. Tjocka lager, som blifvit använda till qvadersten i några kyrkor på södra