udden, visa sig ha efter flere århundraden väl motsvarat sitt ändamål. Denna sandsten hugges till slipstenar, af hvilka en mängd utskeppas.
Kalkstenen har mycket olika lager af ganska olika fasthet. Somliga lager äro uppfyllda med otaliga lemningar af utdöda hafsdjur i synnerhet af enkreniter och koraller. Dessa lemningar äro ofta så sammanhopade, att de nästan utgöra somliga lagers hufvudmassa. Flerestädes märkas lager af mergel med många petrifikater. Den vanliga färgen på kalkstenen är ljusgrå, somligstädes hvitaktig och blågrå samt annorstädes blandad med mörkröda kalkspatskorn. Den tätaste kalkstenen saknar petrifikater och har stundom röda och gröna fläckar. Vid de äldre kyrkorna har man väl förstått att använda den tätaste kalkstenen, som mycket väl motstått luftens åverkan. Der sådan kalksten blifvit finslipad för dörr- och fönsteromfattningar, företer den efter flere århundradens förlopp en jemn och glänsande yta. Uti yngre kyrkor, hvartill man tagit petrifikatförande kalksten i synnerhet sådan, hvilken innehåller oolither, har densamma blifvit mycket förstörd af vittring.
På ganska många ställen visa sig å ansenliga höjder betydliga sträckor af berghällar, som djupt under hafsytan blifvit afjemnade och slipade. En myckenhet af mindre och större rullsten, hvilken är gneis- granit- och porfyrartad, finnes flerestädes äfven på de högsta berghällarna och å södra udden, ehuru ingen enda klippa af sådana berg förmärkes på Gotland eller dithörande öar och holmar. Likadana förhållanden finnas på otaliga ställen i det öfriga Sverige. Då största delen af Skandinavien legat under och långsamt höjt sig öfver hafsytan, är det lätt begripligt, att vågornas brytningar
