Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39

uppgå från Klinte. En backig, bergig och omvexlande trakt visar sig, då man färdas från Fardhem om Linde till Loista. För öfrigt finnas flerestädes mindre backar.

Ej allenast å stränderna utan äfvenledes i det inre af landet ses bergshöjder med branta klippväggar. De ovanligaste af dessa höjder är Thorsborg nära midten af ön och Hoborg ytterst å södra udden. Dessutom finnas höga, tvärbranta och långa bergssträckningar vid Östergarn, vid Gunfiauns kapell och vid Linde samt vid några andra ställen.

Bland Gotlands många hamnar äro Klinte- Slite- och Kapellshamn de bästa, då man icke vill diträkna Fårösund, som onekligen är den största och fördelaktigaste af alla. På ön finnes ingen större insjö och således intet betydligare vattendrag. Gotland har deremot flere tämligen stora såkallade träsk och myror, det vill säga insjöar och mossar, hvarifrån större och mindre vattendrag utgå. De största vattendragen äro Gothemsån och Lummelundsån. De öfriga vattendragen äro blott större och mindre bäckar, af hvilka de fleste uttorka om somrarna.

Gotland, som flere gånger utstått mycket hårda vintrar, har likväl i jemförelse med sin polhöjd ett ganska mildt luftstreck. Såsom exempel derpå kan anföras, att ett valnötträd, hvilket 1855 nedhöggs i Wisby, hade en alldeles tät stam, hvars omkrets utgjorde 14.1. Der trifvas äfven mulbärsträd och många ömtåliga växter. Denna ö har mycken furu- och äfven granskog, som är flerestädes växtlig och temligen grof; men å bergiga trakter små och knutig. Mångstädes ses blomsterrika ängar och frodiga löfträd.

Fårön är till största delen, ehuru bergig, temligen