Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/535

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

181

äro till det yttre och inre snedsmygiga. Å norra sidomuren har i sednare tid en ingång blifvit uppbruten till en sakristia. I korets gafvelröste märkes en liten snedsmygig och rundbågig ljusöppning.

Altarbordet är muradt, men skifvan är af bräder och derpå står en eländig altarprydnad i fransyskt maner af år 1744.

En rund och kalkformig dopfunt af huggen och oslipad kalksten saknar prydnader. Foten är hålkälad, botten afrundad och sidorna raka. Denne dopfunt tyckes ej vara synnerligen gammal. Hela höjden utgör 3.0 och skålens yttre tvärmått 2.1.5.

Enligt en uppgift från medeltiden har denna kyrka blifvit 1222 byggd[1]. Nämnda årtal tyckes för skeppet och tornet, hvilka äro utförda i ren rundbågsstil, ganska antagligt; men koret, som röjer en sen spetsbågsstil, kan icke ha tillkommit före 1400.

Det är märkligt, att man här liksom flerstädes på Gotland vid de kyrkor, hvilka under den sista medeltiden uppstått, ej förstått välja sådan kalksten, som motstår vittring. Skeppet och tornet ha föga lidit af luftens åverkan, men koret deremot har, ehuru minst två århundraden yngre, blifvit i hög grad angripit af vittring. Man har nemligen för de äldre partierna undvikit petrifikatförande kalksten, men tvärtom för koret tillgripit oolithartad sådan.

Den höga och mycket långa bergssträcka, hvilken öfverfares från Wisby till Follingbo, är liksom vid det förra så äfven vid ¼ mils afstånd från det sednare stället ganska brant. Ungefär ¾ mil ifrån Wisby i

  1. Script. Rer. Dan. T. VIII. P. 312.