Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/568

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

214

den vestra, och förmodligen har en likadan glugg funnits åt öster. Troligtvis har ett spetsigt röste med tre gluggar stått åt söder norr och öster i likhet med det vestra. Skeppet har liksom koret haft ett spetsigt kroppåstak, och tornet måste enligt vanligheten uppburit en spira.

Ehuru socklarne och hörnstyckena samt alla yttre omfattningarne och triumfbågen bestå af välhuggen kalksten, så är hela den öfriga byggnaden uppförd af tuktad sådan. I skeppets sydvestra hörn ligger ett sockelstycke, som håller 12.5 i längd och 3.7 i bredd samt 1.0 i tjocklek. Takhvalfven ha enligt vanligheten varit slagna af kalkflisor och hållit 1.0 i tjocklek. Stycken af en dopfunt, hvilken bestått af kalksten, ligga i skeppet. Grundstenen är fyrkantig och rätvinklig. Foten saknas. Skalen, som är halfklotformig, har inunder haft enkla blad och deröfver höga rundbågiga och grunda fördjupningar, men inga andra prydnader.

På murarna växa små tallar och vid korets norra sida ett högt enträd. I tornets stora glugg hänger en ganska liten ringklocka, hvilken begagnas vid begrafningar å kyrkogården, som har en förfallen ringmur af kalksten.

Om kyrkans byggnadstid saknas underrättelse från medeltiden. Då denne helgedom är uppförd i temligen sen spetsbågsstil, kan den svårligen ha tillkommit förrän uti sednare hälften af fjortonde seklet.

Enär skeppets sidomurar haft vanlig tjocklek och dess midtkolonn endast fått vanlig styrka, inser hvarje sakkunnig, att en sådan tornbyggnad som den ofvanbeskrifna varit i högsta grad förfelad; ty en dylik kan