215
blott betraktas såsom en takryttare, hvilken måste för att bibehålla sig uppföras af trä icke af sten. Att tornet likväl en längre tid egt bestånd, kan endast tillskrifvas det goda murningssätt, som under medeltiden varit allmänt på Gotland.
Kyrkan hade redan 1588 stått någon tid öde, då församligen önskade att få åter begagna henne till gudstjenst. Derpå svarades, att, om menigheten ville förskaffa klocka och messkläder till kyrkan, superintendenten skulle på nytt inviga henne. Då helgedomen sedan nämnda tid förfallit, så är det lätt begripligt, att tornet, hvilket med tre fjerdedelar af sin murmassa hvilade på södra och norra skiljebågen i skeppets takhvalf, skulle, såsom det tydligen visar sig, instörta och nedslå desamma.
Vester om och några hundra steg ifrån berörda ruin ligger en stor kalkklippa, som kallas Baraberg och är en ovanlig företeelse på öns slättland. Enligt en gammal sägen ha troll, hvilka bott i klippan, mycket oroat och slutligen förstört kyrkan. Denne sägen har troligtvis tillkommit deraf, att Baraberg i hedendomen varit ett af Gotlands ryktbaraste offerställen. Nedanför klippan har jemväl en offerkälla funnits. På klippan stod en ask, som enligt en gammal berättelse grönskade både sommar och vinter och som af allmogen betraktades med helig vördnad. Ivar Axelson Thott, hvilken 1454 blef befallningsman på Gotland, lät flytta detta träd till Wisborgs slott, hvarest det strax vissnade. Från flere socknar kommo årligen till Baraberg många menniskor, som dels offrade penningar dels ull ända till ett lispund hvardera. Penningarne och den försålda ullens värde öfverlemnades till kyr-
