Hoppa till innehållet

Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/581

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

227

ning uppsätta två kolonner på 24.0 afstånd från korets vestra och efter nedtagning af de ofvanberörda tre tunnhvalfven öfver korets vestra ända inslå sex nya korshvalf samt sålunda göra ett enda mycket stort långhus. Att man ärnat på sådant sätt fullborda byggnaden, är så mycket vissare, som samma tre tunnhvalf, hvilka förstöra det helas öfverensstämmelse, ej rimligtvis blifvit inslagna för att allt framgent qvarstå. Många väl arbetade kalkstenar, som fullkomligt likna stycken i korets pilastrar, ligga på kyrkogården. Deraf inhemtas, att man vid korets byggande påtänkt temligen snart utföra merberörda förlängning. Emellertid kan hvarje byggnadskunnig med klarhet inse, att ett så ansenligt långhus som det ifrågavarande skulle stått mindre väl tillsammans med det jemförelsevis smala och låga tornet. Här bör jemväl erinras, att, ehuru man på Gotland inemot medeltidens slut bibehållit, såsom här visar sig, en berömvärd skicklighet i stenhuggning både i afseende på list- och bildverk; så hade man redan då förlorat de gamlas förmåga att uppgöra goda byggnadsplaner och inslå pålitliga takhvalf. Detta är orsaken, hvarför kyrkan fått en opassande utvidgning och korshvalfven blifvit alltför spetsiga och flere skiljebågar brustit.