af sandsten, så att kalksten blott är använd till vissa omfattningar och kolonner. Alfva, Hemse, Grötlingbo, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo, Sundre, Hafdhem, Näs, Hablingbo och Silte bestå af sandsten med ringa inblandning af kalksten. Med ytterst få undantag har ingen gråsten blifvit använd i yttre eller inre murytor. Under hela medeltiden har ingen tegelsten blifvit på Gotland begagnad utan i S. Nikolai korhvalf och S. Catharinas alla takhvalf, hvilka tillkommit omkring år 1400. Kalk- och sandstenen är dels huggen dels tuktad. Qvaderstenen företer allestädes ganska olika storlekar och skiftegångar. Den huggna kalkstenen har i många äldre kyrkor väl bibehållit sig, men deremot i flere yngre mycket lidit af vittring. Detta egna förhållande härrör deraf, att man i den äldre medeltiden förstått att välja fasta lager, hvilka visat sig i brotten motstå luftens åverkan, men att man i den sednare ej sällan begagnat petrifikatförande och lerblandade block. Ehuruväl sandstenen är ovanligt fin, har den temligen bra uthärdat luftens åverkan. Många kolonner och portaler bestå af slipad kalksten. Inga kolonner i skeppen äro af sandsten, emedan den icke har sådan förmåga som kalksten att uppbära stora tyngder. Väl märkas slipad kalk- och sandsten, som i några fönsteromfattningar och triumfbågar, der kyrkorna bestå af sandsten, omvexla med hvarandra.
Ej allenast flere skepp och stora kor utan äfven många torn ha inåtdragna sidomurar. Orsaken härtill är, att skeppen och koren, hvilka utan yttre och inre sträfpelare fingo vidspända och ovanligt tjocka och tunga takhvalf, behöfde genom sidomurarnas inåtlutning ökad motståndskraft, och att tornen, som gjordes
