ansenligt höga, skulle på dylikt sätt bättre motstå sina takhvalfs påkänning och säkrare sammanhålla.
I murarna, hvilka äro väl sammanbundna med ganska godt kalkbruk, förmärkas inga jernkramlor. De murytor, som bestå af huggen kalk- eller sandsten, sakna anputs; men de tvärtom, hvilka utgöras af tuktad sådan, äro afputsade. Af denna orsak ha de huggna hörnstyckena samt dörr- och fönsteromfattningarne små framsprång för att utan anputs bilda lika murytor med de afputsade mursträckorna. Både hörnstyckena och fönsteromfattningarne äro å ändarnas framsidor så afhackade och öfverputsade, att de, ehuru desamma göra förtagningar, visa sig alldeles lika långa. Tornens öfra afdelningar äro aldrig till det inre putsade, men stundom fogstrukna, dock merendels helt och hållet råa.
Skeppen och koren, som i jemförelse med bredden äro ovanligt höga, ha gafvelrösten i vester och öster, men sakristiorna, hvilka äro helt låga, ha sådana i motsatt riktning, och alla med få undantag skyddas af kroppåstak. Några få treskeppiga långhus nemligen uti S. Maria och Roma sockenkyrka ha öfver mellangångarna kroppås- men öfver sidogångarna luttak. S. Nikolaus och S. Catharina liksom Roma klosterkyrka förete lemningar efter likadana betäckningar. De fleste tornen sakna, men många ha spetsiga rösten och de uppbära med få undantag höga spiror. Om rösten saknas, så öfvergå spirorna från fykanter till åttkanter. Der rösten höja sig å alla sidor, uppstå åttkantiga spiror emellan och öfver desamma. Några sakristior ha luttak, som sluta sig till korens sidomurar och måste i sednare lider fått en dylik anordning. Rundbågsålderns kyrkor ha vida lägre kroppåstak än spetsbågsålderns.
