Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dylika trädslag samt de spädare grenar med löv av desse slagen, dock icke för mycket av al. Detta blandas med gatsopor, eller där de ej fås, med svartmylla. Medan denna synes för sen, uppblandas den med vitgrå- blek- eller gulsand eller jordmärg, som förut frusit mör, även svindynga, höns- och människoträck, utlutad aska, bränd och sönderslagen tegelsten till nötters storlek, fyllning, som ligger närmast golvet, när gamla hus rivas ned, besynnerligen under gamla och otäta logar. Detta allt blandas och lägges i gropen att ruttna. Av detta får man efter några år frukten. Dock betalar icke första kokningen så väl mödan som sedermera, då jorden efter några års vila åter bliver utlakad. Att tvenne portar äro på ladan, det sker därföre, att kreaturen uti oväder och hetta må här gå in att fritt avlägga sin dynga och urin. Skulle man vid första utlakningen finna jorden vara för mycket fet eller mager, torr eller våt, så bör sådant hjälpas. En alltför fet jord uppblandas med sand och björkelöv samt dess små kvistar. Den magra jorden bättras med gödsel och fodervrak utur bås och spilter samt med matjord under våningsrum, brygghus eller ladugårdar. Är jorden för torr blandas den med alelöv och aleris samt befuktas med urin. Den våta jorden uttorkas med oduglig halm, som länge legat på taket, samt med smått björkeris och dess löv. Vid blandningen bör man ganska väl akta sig för allt, som innehåller något främmande salt eller någon seg fetma, varigenom lakningen bliver besvärlig, saltpetret oartigt och krutet vått. Sådane äro olutad aska, gips, kalkband, kalkstensjord, kött- och saltlaka, vilka giva främmande salt; men en fet jord förorsakas, när döda as nedgravas, även av feta örter, aleris och löv, fina och sega lerarter. Man får icke uppblanda jorden med gråsten, ej heller med spån av en, furu eller gran som har kåda uti sig. Sältan kan ej bekvämligare hjälpas än under beständig skumning, då luten kokas.

Kinesiska ankor Faun. 98 voro här tame. En röd bar ring gick omkring ögonen och ögnelocken, vilken drogs fram till nävet. Hanen luktade starkt parfym, men icke så honan.

Plantehage av bök sågs emot Fläskegraven men vid Tåsse-

122