som små snödrivor; ty som sanden ej var fästad med något lerhaltigt utan strax torkade av solen, väder, luft, så kunde ej heller några växter så rota sig, att de täckte marken. De mesta örter, som här växte, voro annuelle, såsom Polygonum Fl. 322, Myosotis 149, Cerastium 379, Draba 523, Chemopodium 213, Androsace 160, Acinos 478, Bursa pastoris 532 och Sedum acre 389, Pulsatilla minor 447, Jacobæa vera 690. Alltså var denna betesmarken föga nyttig för andra än endast åt får.
Jacobæa palustris Fl. 687 växte på de sidlänte ängar och stod nu i blomma. Detta är en växt, som utom Skåne hitintills förgäves blivit eftersökt i Sverige; ty betraktade vi henne så mycket nogare och funno, att hon orätt blev förd till genus Solidaginis. Dess calyx var simplicissimus neque imbricatus, neque auctus squamis minoribus, sed divisus ad basin in segmenta plurima æqualia. Således bör denna ört ovedersägeligen stå under genus Othonnæ.
Potamogeton crispum Fl. 142, även en mycket rar ört i Sverige, växte i dammarne, hade folia lanceolata, obtuse acuminata, undulata, acute serrata.
Leran i dammaren undersöktes, som var ganska fin, fet och skiffrig, och då hon försöktes med skedvatten, jäste hon, var alltså av märgelart.
Landet, som överfors under resan ifrån Risberga genom Köping åt Maltesholm, var likt de förr omtalte fälten kring Risberga, nämligen magert, uttorkat, bestrött med små flintor, och lågo fälten mycket litet konvexa och åtskilda med små bäckar; liknade alltså Flandren, om här allenast varit så mycken lera, som här var sand.
Jordmärg eller märgellera var alltså det endaste, som man skolat önskat av naturen på denna ort till att fästa lösa sanden med; ty försökte vi överallt med jordborret och funno under jorden, där dälderna skilde fälten ifrån varandra, en fin lera, som jäste med skedvatten och var en rätt jordmärg. Den samma lera fanns även, där fälten voro högre, men där låg hon något djupare, så att jordmärg finns på denna ort överallt, och naturen här tycks gjort allt, så att ingenting mera fattas än en
126
