Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

medium syntes liksom ett förnött ring med 5 punkter, varandes bären inom ringen mera glatta och liksom operculata, varav följer, att på Hedera går calyx in fructum mer än pistillen.

Böken hölt nu på att sätta sin frukt. Den starka torkan och hettan förledit år (1748) hade förorsakat mera blommor på bokeskogarne än vanligt varit, och den torka, som vi hitintill i sommar haft, hade ej fördärvat frukten, varav man tydeligen ser, att boken tål mycken värma, därföre hon ej heller upp i Sverige så väl trives; men huru frosten däremot skadar böken, har var och en för sig bekant. Att bokskogarne stodo nu liksom halvsvedde, då mestedels vart blad var till tredjedelen brunt och förtorkat, härrörde varken av köld eller hetta utan av vermiculis subcutaneis, som kröpo emellan övra och nedra ytan på bokebladen och uppåto bladens saft.

Chrysoplenium Fl. 317, det vi icke sett, sedan vi voro på hålvägen (pag 46), växte här i bokeskogarna och hade nu mogen frukt, vilken liknade frukten av Bursa pastoris, ty dess pistiller stodo nu ut på sidan horisontellt, sedan capsula dilaterat sig emellan stifterna. Frön voro små, rödbruna och glatte.

Ramsk kallades här gottlänningens rams eller Vadstena Sanct. Brittæ lök (Allium Fl. 263), som växte i bokeskogen vid källesuget och stod nu i full blomma.

Mercurialis perennis Fl. 823 växte ävenså i bokskogen till överflöd. Det berättades överallt, att om boskap bliva hit köpte ifrån slätten, sjunka de i förstone, men om det kommer av Mercurialis eller Anemone, kan jag ännu ej för visso säga.

Struthiopteris Fl. 841, som upp i landet såväl som över hela Europa är mycket sällsynt, växte vid bäckarna, som runno genom bokeskogen i största myckenhet.

Convallaria verticillata Fl. 275, en lika sällsynt ört, växte på samma ställe, men mera sparsamt.

Skugga fordras av många växter så oumgängeligt, som andra älska öppet fält. De örter, som växa i skuggan, blomma alla mestadelen om vårtiden, bevaras genom de tätt växande lövträn ifrån solenes brännande hetta och om hösten även skyggas ifrån frost; så att skuggörterna rätt så snart brännas av de

131