ty fisken söker alltid efter det vita, och då han märker sig vara i osäkerhet, löper han självmant in uti vita kalven.
Tobissäva var en sump, knappt en famn lång, byggd alldeles som en båt, dock med lock uppå, samt på alla sidor igenomborrad med hål så stora som skrivpennor. Då fiskarena fingo mera tobis, än de kunde rensa, bevarades han levande i denna säva, som låg i vattnet.
Kiviks fiskeläger låg söder om Ravlunda vid östra havskanten och var en stor by, där de meste voro fiskare. Detta var ett av de ansenligaste fiskeläger i Skåne. Här fångades torsk, flundror, men besynnerligen sill och ål i myckenhet.
Ål hade här nyligen fångats av tre personer för 900 daler silvermynt.
Ålehommer, som här bruktes, voro av följande skapnad: Homman var några famnar lång och bestod av 26 maskor i omkretsen, som blevo allt smalare och smalare mot ändan, men maskorna vid ingången voro allenast 24 och större. Armarna voro av nät med 23 maskor i höjden. Vid övra tännelen var flarn och vid undra sten. Av desse armar var den ena, som utsattes ifrån landet rätt ut, fjorton famnar lång, men den yttra armen var ej mer än tre famnar lång.
Rudera efter ett kapell stodo ännu kvar med några murar till ett tecken, att detta fiskeläger fordom varit folkrikare.
Penningegraven eller en kulle söder om Kivik på Mälby ägor, besågs. Här var ett gravställe inrättat för den gamla världen. Själva graven var lagd med stora stenar jämnt med jorden. På sidorna och mot ändarna voro stora hällar lagde, så att själva graven var lång 5 alnar, bred 2 alnar, djup 1½ aln. Sedan graven således blivit byggd, var hon täckt med 2 à 3 stenhällar, och sedermera var här över kastad stor och grov klappur till en höjd av ordinäre ättekullar. Alltså var denna grav alldeles lik Hjelmars rör vid Falköping (It. Westg. 81), om allenast klappur eller jord hade varit hopbragt till kulle över graven i Västergötland. Det är även troligt, att då vi finne sådana stengravar på bara jorden, att de då varit ärnade och byggde av någon till lägerställe, som dock icke där kommit
158
