Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Rågen, som här såddes, var mest vinterråg, sådd på sena hösten, men herrskaperna hade i senare åren infört larsmässoråg, vilken växte oförlikneligen härligt, så att då vinterrågen var föga över 7 kvarter, var larsmässorågen 9 kvarter lång. Att rätt utröna skillnaden emellan larsmässorågen och vinterrågen tog jag några hundrade ax av vardera slaget på åtskilliga ställen att söka ett medium av axens dräktighet. Då fant jag, att på vinterrågen hade vardera sidan tolv par blommor, alltså tillsammans 48 blommor. Häremot hade larsmäsorågen på vardera sidan 19 par blommor, således inalles 76 blommor i vardera axet, så att vinterrågen har sig mot vårrågen som 48 mot 76; alltså inemot dubbelt. Det är väl möjeligt, att några blomster i vart ax icke var gång giva sitt sädesfrö, som de borde eller naturligt drift; men densamma orsaken, regn eller annat, som skämmer fröet i den ena rågen, kan ock alltid fördärva rågkornet i den andra, så att larsmässoråg kan av ett olyckeligt blommande icke giva mer än 48 kornet, men vinterråg kan aldrig av naturen drivas däröver, då nämligen, när man räknar efter ax och icke efter strå, fastän även larsmässorågen vida mera buskar sig än vinterrågen.

Bybjär (Bysberg) var en ansenlig och avlång kulle, som låg sudväst om Gärsnäs bort mot Herrestads kyrka, på vilken man hade en oförliknelig prospekt av det präktigaste åkerfält, där man 13 kyrkor räkna kunde utom själva Borneholm. Denna kullriga backe var till hälften och övra delen av hel annor materia än den undra, nämligen av grus, vilket överst täcktes med ett sandvarv, uti vilket sandsvalorne hade gjort sina boen, men i nedre delen av backen var en grop av klappur, vilken, då han sönderslogs, skiffrade sig och bestod av skiffersten. Häribland funnos vita kritbollar, stora som barnhuvuden, vilka bestodo av en grov, hård krita, som jäste med skedvatten. Märkvärdigt var, att desse bägge strata icke åtskildes horisontellt, utan var det undra stratum inåt likså kullrigt som det övra. Detta lägger oss för ögonen, vad en havsstrand fordom gjort.


178