var en tunn gärdesgård lagd av en famns höjd, där i stället för roder voro allenast smala alkvistar. En sådan algärdesgård måste vartannat år få nya stavrar, ty alstören ruttnar i jorden på tu år. Till annat gärdsle var ej tillgång på denna orten.
Rammeleklint låg en kvart ifrån Väveryds kyrka. Här blev landet efterhand upphöjt och var med grön betesmark på alla sidor betäckt. Berget var helt brant på norra sidan och hade skog på östra. Allmänna stenarten i Rammeleklint var just densamma som i Norrby knyl uti Medelpad, nämligen saxum quartzosum subspataceum albicans, mica squamosa auricolore. Syst. Nat. 6, p. 186. På översta kullen av Rammeleklint är den härligaste prospekt ut åt slätten, så på östra som besynnerligen på sudvästra sidan; ty åt öster låg den moslätten, vi nyss överrest, på vilken sågos kyrkorna
I söder och väster låg lerslätten eller Malmöslätten, varest sågos:
Skogarna, som skilde eller betäckte lerslätten, voro på söder Tottenska Skavsjö, Silfversköldska Häckebiera, Piperska Björstorp. På norra sidan avstängdes denna slätt med Hallestads och Dalby skog. På ryggen av Rammeleklint eller på dess norra och östra sida var Väveryds skog.
Agarus Fagi, ett slags ganska små insekter, sutto hopgyttrade på undra sidan av bokbladen, ganska allmänne i Väveryds skog.
Landet ifrån Rammeleklint eller Väveryd till Dalby, kvart 4, var nog stenigt och åtskilde den lilla moslätten ifrån den stora lerslätten.
Hjulen, som bönderna bruka på sina vagnar i Skåne, voro mest överallt oskodde.
