Dalby, kvart 9 ifrån Sjöbo. Här var en stor och gammal kyrka, på vilkens västra sida en liten och djupare kraftskyrka var byggd, uti vilken stora gamla träbilder, munkestolar och andra påviska relikvier bevarades. Här voro pelare av fast cote quartzosa eller flissten. På andra sidan av denna kyrka sades gången vara igenmurad, vilken går valvd och murad under jorden till Lund hela milen, men jag skulle tro, att han ginge genare väg till den strax norr om liggande kongsladugården, där munkarne ofelbart haft sitt residens. Altaret i kyrkan med de därjämte stående pelare voro av marmor. Funten var stor och präktig, av cote quartzosa uthuggen på gammalt sätt med följande skrift: Jam res declarat, quid unda significarat, In cruce productus, Christi de vulnere fluctus. Vid östra sidan av kyrkan stodo ännu rudera av ett gammalt kloster. På östra sidan av kyrkogården låg en famnslång, 3 kvarter bred och kullrig sten, som förmentes varit kong Haralds sten, ty Huitfeldt i sin krönika berättar, att Harald var Svens äldsta son, som dog 1080 och begrovs i Dalby.
Slätten, som sträcker sig åt Lund, Malmö och Trälleborg, begyntes här vid Dalby och föreställte ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd, så långt ögonen kunde se.
