Centaurium palustre minimum, flore inaperto, Vaill. paris. 32, tab. 6, fig. 2, växte på södra fäladen, men sällsynt.
Crepis scanensis, en ört, som jag ej tillförna sett inom Sveriges gränsor, fanns allmänt på vallarna ibland det tjocka gräset. Hon liknade så mycket Crepis Fl. 640, som hon med henne var nära släkt, men var dock två gångor större och hade fyra gångor större blommor. Caulis erectus, angalatus seu sulcatus, padalis, adspersus villis albidis, sulcorum marginibus purpurascentibus. Folia fere Dentis Leonis, pinnatifida, dentata denticulis fuscis, scabra utrinque pilis erectis albis. Pedunculi in paniculam digesti, terminati calyce duplicato. Exteriore squamis erectis, lanceolatis, concavis, nudis, interiore erecto, limbo patente, squamis lanceolatis, longioribus, dorso setis nigris exasperato. Corolla flava, corrollulis quinquedentatis. Denna ört finner jag upptecknad hos autores botanicos, som skrivit om tyska och södra Europæ örter, under namn av Hieracioides foliis variis galbris, caule ramosissimo, Hall. Helv. 757. Hieracium chondrillæ-folio, glabrum, Bauh. Pin. 127. Således är denna åtskild ifrån vår allmänna Crepis Fl. 640 med större blommor, med bladen vid roten, som äro mer håriga, med fjällen i yttre calyx, som äro längre och bredare.
Resan ifrån Lund till Malmö.
Flintor förskrivas årligen i myckenhet så av de franske som de lybske. Vad de franske angår, så lämnar jag dem till vidare (se Skanör); men de lybske flintor, som äro mörka och klara, finnas allmänt på denna västra slätt, och de aldra bästa av dem fant jag ifrån Lund till halva vägen åt Malmö. De voro här både grå och bleka samt tillika durksiktiga, men helt
202
