Svanor summo vid staden. Svanjakten anställes i slutet av junii månad, då denna fågeln haver sina blodpennar och kan svårligast flyga. När svanan eftersättes med båten, söker hon genom simmande att rädda sig, och om hon icke ser sig förmå simma fortare än båten, måste hon vika inåt. Då svanorne fly, sätta de upp vingarne, att vädret må hjälpa dem i deras fart. Om de skjutas emot fjädern, träffas de sällan, där icke kulan råkar halsen. Av halsskinnet göras kragar, sedan fjädrarne äro väl avplockade men dunet kvarlämnat, då skinnet väl beredes. Desse kragar äro snövita, ganska mjuka och liksom av djurs skinn, men när man trycker på dem, äro de inuti knagglige med oändeliga piggar. Sådana säljas tämmeligen dyrt upp i landet, men här nere bäras de av få och mest föraktas. Svandun är väl skönt, mjukt och hopvalkas ej så lätt, dock går det ej upp mot ejderdun. Det brukas till sängkläder och även till stoppningar i kläder. Då svanorna, som summo här omkring staden, skulle skynda sig, sades de föra sina ungar, dem de här utkläckt, på ryggen, och de begåvo sig icke till havet med ungarne, förrän ungarne blivit flygfärdige. Överkommendanten har endast frihet att jaga dessa fåglar och får merendels årligen några hundrade.
Stör (Accipenser Fn. 271) är en så stor som sällsam fisk i Sverige. En sådan fångades här av 3½ alns längd. Huvudet gick ut med ett långt snyte, under vilket fyra tömmar eller cirrhi quattuor, subulati, æquales, transversim paraleli nedhängde. Under huvudet sågs en mun, som var rund, fållad, gapande och kunde föras ut och in. Gäl eller branchiæ voro liksom på andra fiskar täckte med operculis men utan membrana branchiostega. Strålarne uti fenorne voro:
| Ryggfenan 31. | Magfenorna 19. |
| Bröstfenorna 30. | Gumpfenan 24. |
Stjärtfenan var klyvd och nästan perpendikulär, men den nedra fliken var stackigare.
Kvabbsugga och stenbit kallas här en och samma fisk, men den åtskillnad, att den större gemenligen kallas kvabbsugga, men den mindre stenbit; och är denna fisken densamma, som
