diga backar och skiljes ifrån den annuella (Fl. 348) medelst blomman, som är vitaktig och mindre samt har ett purpurfärgat receptaculum, där den annuella (Fl. 348) har grönvita blommor och växer lösare.
Anagyllis rubra Fl. 169 växte allmänt i åkrarna.
Melampyrum arvense Fl. 511 växte här och där endast i rågåkrarne.
Senecio Jacobæa dicta Fl. 688 växte här långt ymnigare än upp i Sverige.
Othonna (p. 126) eller Solidago palustris Fl. 687 växte allmänt i pussarne, där som i forna tider torv blivit uppgraven, och var så sankt, att varken folk eller kreatur dit lätteligen komma kunde, och utmärktes på långt håll därigenom lätteligen, att hon på samma stjälke hade gula blomster och vita utspärrade, ludna fröhuvuden.
Åkersenapen Fl. 548 kallades här åkerkål och skadade nog kornåkrarne, fast han varken viste sig på betesmarken eller fäladen. Han växte frodigare på torr åker än sank, och där kornet såddes bittidare, fick han svårligare överhanden, än där det såddes sent. Han åts i kål av fattigt folk om vårtiden, att denna skadeliga växt alltså kan användas till nytta, vilket tillförene icke varit bekant, och kan tjäna mången nödlidande till tröst i hungersnöd.
Crepis scanensis (p. 202) växte här och där på ömse sidor om vägen, och den översta blomman öppna sig allra först.
Hypchoeris pratensis Fl. 631 och Centaurea maxina Fl. 708 sågos först i dag med utslagna blommor, vilka bägge alltså giva lantmannen tillkänna, att solståndet är förbi. Igenom flitigt anställde rön skulle vi vara istånd att av blomstren noga se månader och tider som någonsin av almanackan.
Iris palustris Fl. 33 med Bellis voro nästan de endaste örter på detta fält, som stodo orörde, sedan boskapen uppätit alla de andra.
Bellis officinarum Fl. 707 växte överallt på fälten, alltså behövde vi väl aldrig hämta den årligen ifrån Tyskland. Hon åts varken av kor, hästar, får eller gäss.
240
