Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tiggare, som ofta finnas hopetals i städerna, syntes här icke till någon enda. Herr borgmästar Boberg hade utom åtskilliga andra artiga inrättningar jämväl avskaffat dem, då staden sammanskjutit till de fattigas föda ett visst underhåll och därtill satt 4 uppsyninsmän, som straxt taga dem fast, där de skulle finnas tigga i staden, varigenom de genast mista sitt underhåll och förvisas staden.

Spanska flugor finnas även mycker här, vilket syntes på askarna, igenom det att bladen voro ätna i kanten.

Mannagryn, samlade här i landet, sågos hos herr kammarherren Lindcrona, så vackra och klara som någonsin utländska.

Tång, Fucus (ty Zostera finns mycket litet på södra sidan av Skåne), som i myckenhet uppkastades vid stränderna, gav en stark lukt och stank hela dagen, vilket folket sade betyda regn, fast himmelen var klar hela dagen; men att de spådde rätt, intygade regnet, som kom om aftonen kl. 10 med blixt och dunder.

Klosterkyrkan är nu hospitalskyrka. Fram i koret stodo de gamla munkars katedralssäten med vigilierna och deras namn: Provinciæ Angliæ, Calabriæ, Zelandiæ, Romaniæ, Aquitaniæ, Burgundiæ, Arragoniæ, Bohemiæ, Austriæ och årtalet 1267.

Hospitalet var byggt jämte denna kyrka och innehölt inemot 20 fattiga men få eländiga, ibland vilka var en piga om 40 år, som hade polysarki och var blåaktig både över magen och sina svullna fötter.

Valnöteträn i Ystad räknades till 50 stora och 27 små. Uti herr prosten Runbecks trädgård var ett valnötträd 32 år gammalt. Det var 14 alnar högt och 6 kvarter omkring stammen, varav man kan se, huru fort valnöteträden växa här på orten.

Viken, som går in åt landet öster om staden och öster om revet, sträckte sig så långt man kunde se, övertäckt med flygsand. Innanför revet tilltager landet årligen och ansenligen av sand, som uppkastas med tång, vilka valla sig tillsammans och göra land. Lantborgen syns på västra sidan högre än landet men på östra sidan mindre.


295