Husen i mangården äro alla vitlimmade hos de bönder, som må någorlunda väl, att lerväggarne icke allenast av kalkskorpan må lysa, utan ock att leret må fästas och bliva varaktigare.
Tång blandades ibland leret, av vilket huset byggdes, och i brist därav togs halm.
Stenar i åkrarne ses här sällan, om icke på något ställe kan ligga någon stor sten. Härvid hörde jag en artig casus juridicus, som icke långt borta hänt, vilken ock sällan lärer yppa sig i andra svenska provincier, och där som är mera förråd på sten. En otreven bonde hade ett par sådana stora stenar i sin åker men gjorde sig icke den mödan att bryta och bortföra dem. Grannen borrar, spränger, bortför och nyttjar dessa stenar, bliver därföre lagförd av ägande bonden såsom den där gripit till en annans egendom, fast den ägande hade årligen själv mistning, så länge de låge i åkern.
Svalorna flögo förmiddagen ned åt jorden och på själva hästexkrementerna, bebådande därmed det oväder, som vi eftermiddagen och hela följande natten fingo röna med kallt höstväder, storm och slagregn, som upp i landet är ovanligt denna tiden.
Bisvärmarne, som komma efter midsommaren, gör man sig här på orten föga hopp om. De mesta bien denna tiden sades vara vid Torups herregård, som icke ligger långt ifrån Häckeberga med en präktig situation, där bien skola stiga över 100 kupor.
320
