fägna inbyggarnas ögon med den gröna vinterrågen, stodo nu nästan nakna och gåvo det eländigaste hopp för åkermannen, de likväl sällan här slagit honom felt; ty förra sommarens starka torka hade så uttorkat den märgelblandade lerjorden, att framledne hösten och vintren icke kunnat genomblöta densamma, med mindre jorden under tjälen, som i vinter varit mindre djup, legat alldeles torr. Däremot var grödan, där någon sandåker fanns, fägnesammare; ty sanden drager till sig mera fuktighet än lera och märgel, som en gång upptorkade icke blötas utan mycken väta. Kornåkrarna, som just desse dagar emottagit säden, hade ej heller ännu utkläckt ett enda frö.
Märgel (jordmärg) var här kring Uppsala mera än på något annat ställe, vilken icke ringa plägar bidraga till desse åkrars fruktsamhet. All den oäkta porslinsleran, som här uppgraves kring slottet och transporteras till Röstrand vid Stockholm att arbetas till käril, är ej annat än ren märgel. Genom märgeljord eller jordmärg, som somlige det kalla, hava engels- och fransmänner uppbragt sina åkrar till starkare bördighet, varföre ock vår nation desse senare åren, och sedan vi med all iver begynt uppbringa åkerbruket, mycket omhugsat, huru hon i vårt fädernesland kunde finna en så nyttig jordart. Vi have därföre från Engeland, Frankeriket och Nederländerna skaffat oss stuffer av deras märgel; men som densamma varit olika till färg och gry, har man haft svårt att giva på märgel ett oskiljaktigt kännetecken, intill dess för ett par år sedan märktes, att all märgel jäste med sura vätskor såsom med ättika, skedvatten och andra, varav slöts, att märgel voro intet annat än en kalklera eller kritlera och alltså ej annat än ett bleke (Västergötland 92, Gottland 179, 223) eller alvarmo (Öland 160), vilken behölt sin moders egenskap att bryta den syra i jorden, som gör den för växterna ohälsosam. Trädgårdsmästare, som plantera sina växter i krukor, märka dageligen, huru jorden tager syra, då krukan svettar ett slem och mögel växer utanpå krukan, då mossan straxt inställer sig på jorden. Mossa (musci, ej lichenes aut algæ) inställer sig allmänt på de
