Hoppa till innehållet

Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ställen, där syra är i jorden och tyckes liksom använda den till sin förnämsta föda, och som mossan växer mer eller mindre frodig, så är ock jorden mer eller mindre sur. Orsaken att mossa mindre växer på slätterna i Skåne, Visingsö, Öland, Gotland etc. lärer alltså icke vara någon annor, än att jorden här har uti sig mindre syra, däremot syran är mera allmän i skogar och skugga samt sidlänta orter, där vattnet längre kvarhålles, varföre ock mossa här växer ömnogare och frodigare. Är nu märgel en kalklera, som till sig super syra och med henne upplöses, såsom kräftestenar upplöses i ättika, ser man klarliga, vad mycken nytta en sådan jord gör i åkren, utom det att märgeljorden i väta lättare smälter och sönderfaller än annor lera, varigenom sker, att rötterna på säd och växter lättare få utsprida sig och supa mera föda. Änteligen har ock märgelen den arten, att han icke hårdnar så mycket som annor lera, utan vid torkningen, då han väl blivit körd i åkren, mestedels sönderfaller till ett fint mjöl, vilket täcker åkren och kvarhåller den nödiga fuktigheten för rötterna. Således gynnar väl märgelen åkren; men ingen må dock tro, att själva märgelen är gödsel eller föda för säden, ty alla växter leva endast av sin mull eller svartmylla, utan märgelens egenskap är endast att göra en tjänlig jordmån för växter. På Öland och Gottland, där märgelen ligger ren och naken, där ser man tydeligen, att ingen växt i honom fortkommer. Av föregående kan en lantman numera lätt försöka en uppriktig märgel, ty om han slår några droppar skedvatten på en lera och densamma då liksom uppkokar med skum och bläddror, är densamma märgelblandad. Slår han ock endast ättika på samma lera och leran därav häver sig i skum, är det tecken, att märgelen är ännu bättre, ty mången lera, som haver litet märgel uti sig, jäser med skedvatten, men icke med ättika, därest icke märgelen är starkare.

Välten (volvulus) jämnade nu åkrarna, på vilken åkermannen, som den körde, stod med ena foten framom och med den andra bakom välten, uti en balans, som för en ovan var nästan omöjelig.


30