Maja, Cancer Fn. 1245, var en rar hummer här på orten. Corpus depressum, una cum pedibus undique spinosum, margine thoracis spinis majoribus armatum. Rostri apex bifidus, oblongus. Spinis transversaliter oppositis, ad basin rostri spinæ duæ supra & euna infra. Chelæ adspersæ punctis, e quibus fasciculi minimi setarum prodeunt. Cauda brevissima, arcte sub pectus inflexa.
Kejsarhummer kallades Cancer Fn. 1248. Chelæ longæ, quadrangulares, angulis fere duplicatis & obtuse spinosis. Rostri apex elongatus, triplici denticulorum pari. Antennæ longitudine corporis. Cauda elongata, sex articulis constans.
Krypkung kallades Cancer Fn. 1250. På denna sågs alltid den högra chela större än den vänstra.
Taska eller taskkräveta Fn. 1244, It. Wgoth. p. 173.
Hundkrabba kallades krabban It. Wgoth. 173.
Sepia Fn. 1281, på vilken de 8 tentacula kallades stjärtar.
Borre, Echinus Fn. 1289, fångades här allmänt och ofta så stor som barnhuvud med brandgula taggar. Han var rund och icke hopkramad; då han mist strålarne, syntes deras vestigia digesta in areas 5, bifidas. Punctis callosis adspersas, lineisque transversis hinc inde exaratus, inter singulas majores areas minor areola ejusdem structuræ. Anus in centro verticis pentagoni, apicibus puncto perforati. Os sub basi animalculi connivens quinque dentibus. Detta kreatur åts icke här på orten men utomlands ätes det mycket.
Brännvabel kallades Medusæ. Då denne fäst sig på näten och torkats i solen till ett mjöl och fiskarena skulle taga neder näten, nyste de som av prustrot.
Asterias eller Stellæ marinæ utsugade fisken på näten.
Kalk brändes av Stevenssten, som togs på danska sidan, även av Glattvikssten, vilken tages vid Jutlands strander på 2 alnars djup under havet. Denna senare kalkstenen består av runda stenar, stora som ett huvud, inuti like en blek lera, men hårde, och äro alldeles av samma slag med den, vi funnit vid Gärsnäs (p. 179). Han giver den finaste kalk. Stämhuvudsten är av lika art med Glattvikssten men något sämre. Folket bruka här mycket kalk såsom en oumgängelig nödvändighet till sina hus att därmed vitlimma lerväggarne, på det de ej måtte bort-
